Det började på Sri Lanka, vintern 2010. Efter att ha spenderat två veckor längst med kusten och utforskat ön via tåg, buss och tuk tuk var det dags för oss att bege oss in i landet för att se te- landskapen, UNESCO ställen, tempel och elefanthem.

Eftersom vi aldrig varit på Sri Lanka innan så valde vi att åka från Beruwella via Anuradhapura till Kandy med en lokal turistbyrå där vi hade en bil och chaufför till vårt förfogande i sex dagar. Chauffören som också var guide erbjöd sig när vi kom till Kandy, att fortsätta vara vår guide och chaufför under resterande vecka som vi hade kvar men vi ansåg att det blev lite för dyrt för oss att ha en bil med AC (som inte är så vanligt där) så vi tackade för oss och blev avsläppta på hotellet i Kandy.

På kvällen bestämde vi oss för att åka och se en show där de visade upp dans och sång som var typiskt för området och i receptionen så hjälpte de oss att få fram en tuk tuk chaufför som skulle köra oss till showen. Eftersom vi befunnit oss på Sri Lanka i tre veckor redan så tyckte vi att vår tuk tuk- tur blev lite dyr men eftersom chauffören inte förstod engelska så valde vi att betala och påpekade sedan när han släppte av oss på hotellet till receptionisten att det varit lite väl dyrt. Man lär sig trots allt hur valutan ser ut i landet och vad som är rimligt att man ska betala.

Tuk tuk- chauffören sa ok, ok och frågade (via tolken) vart vi skulle nästa dag. Vi sa att vi planerade att besöka Knockles Range och oss veterligen så bestämdes ingenting. Nästa morgon när vi kommer ner till frukosten är chauffören där och väntar på oss! Vi tyckte lite synd om honom och bestämde att vi likaväl kunde åka med honom till Knockles Range nu när han ändå var där. Priset fastställdes aldrig utan vi kom bara överens om att vi skulle betala vad vi ansåg vara rimligt. Denna dag spenderade vi sex timmar i tuk tuken men det var perfekt för vi kunde fota utan att behöva veva ner rutor och det var en upplevelse att åka en så lång sträcka via tuk tuk. Vanligtvis så åker man inte tuk tuk mer än ett par kilometer eftersom det inte är så bekvämt sätt att resa på.

När vi kom tillbaka till hotellet betalade vi chauffören och med hjälp av tolk förklarade vi att vi nästa dag skulle bege oss till Nuwara Eliya och det är en sträcka på cirka tio mil. Därmed tackade vi för oss och sa till receptionisten att vi ville ha väckning klockan fem på morgonen för att vi skulle kolla upp hur vi skulle ta oss till Nuwara Eliya. Vi funderade på tåg men var lite oroliga med tanke på att allt vårt bagage (två stycken resväskor) skulle med. Vi hade fått prisuppgift på taxi men vi var överens om att det var på tok för dyrt.

Döm vår förvåning när vi kommer upp klockan fem på morgonen och hittar vår chaufför sittandes i lobbyn, väntandes på oss! Jaha… inte mycket att göra åt (han var ju ändå här nu) så efter mycket om och men när allt vårt bagage var inknycklat i tuk tuken så begav vi oss via tuktuk till nästa ställe. Det visade sig att chauffören hade en minimal attacheväska med sig där han hade tandborste och lite toalettartiklar.

Kommunikationen mellan oss var att peka på kartan, försöka gestikulera och förklara vad man menade med hjälp av teckenspråk. När vi började denna resa med tuk tuk kunde vår chaufför endast två ord på engelska. Det ena var ok, ok och det andra var tuk tukdiver (läs tuktuk driver). När resan avslutades kunde han ett par ord till bland annat så visste han vad tea factory var (det lärde han sig efter att vi bett honom köra till en tea factory och han kört oss till fem olika restauranger istället). Han kunde även orden och innebörden av friends och perfect (något som jag ropade varje gång vi hamnade på stället vi bett honom köra till)!

Det går att skriva hur mycket som helst om denna något vansinniga färd genom Sri Lanka i tuk tuk på över tvåhundra mil med bagage i knät och en chaufför som inte förstod vad man sa och även om man stundtals var redo att kasta sig ut ur tuktuken i farten för att komma ifrån detta vansinne så är det den mest minnesvärda delen av vår resa på Sri Lanka. Stackaren stannade med oss ända tills det var dags för oss att avsluta vår resa vid kusten igen i den lilla staden Hikkaduwa. Han befann sig då cirka fyrtio mil hemifrån och när det väl var dags att säga hejdå och fem olika tolkar förklarat för honom att vi inte skulle åka någon mer stans så tror jag uppriktigt sagt att vi alla var lite ledsna.

Till historien hör att vi hade oerhörd otur med vädret när vi befann oss i Nuwara Eliya. Visserligen så hindrade det inte oss från att bestiga berg, klättra i raviner och annat men regnet var där med oss mest hela tiden och den lilla tuk tuken körde slalom mellan jordras som stängde av vägen. Det såg stundtals lite läskigt ut, framförallt när vi såg hus vars hela grund hamnat ute på vägen då huset spolats bort av jordmassorna, men jag tror inte att vi där och då förstod hur allvarligt det var.

När vi kommit till Hikkaduwa fick vi höra att alla utflykter till Nuwara Eliya och teplantagen var inställda på grund av vädret. 40000 hade blivit hemlösa och översvämningarna var så illa så de hade hittat en elefantbebis i ett träd! Mamma ringde och undrade var vi befann oss för de hade nämnt på nyheterna i Sverige om översvämningarna. Visst… där var mycket regn och det ger mycket vatten och stundtals var mer eller mindre halva tuk tuken under vatten men vi körde på ändå! Vi var ju på äventyr!

Nästa morgon gick vi och åt frukost på ett fik och efter en stund kom det fram en herre och frågade om vi var de ”galna svenskarna som åkt tuk tuk genom nästan hela landet”. Det visade sig att Hikkaduwa är som vilken småstad i Sverige som helst… skvaller sprider sig snabbt och under hela resterande delen av resan fick vi smeknamnen ”crazy swedes” och ”the tuk tuk couple”.

Som jag nämnt ovan så handlar det inte om att man huvudlöst skall kasta sig in i saker som kan vara farliga för en. Man måste ha vett och sans och det kanske inte var det smartaste draget vi gjorde att färdas i tuk tuk en så lång sträcka med tanke på det dåliga vädret men en sak är säker… vi upplevde verkligen landet på ett annorlunda vis. Vi såg allt vi ville se och betalade en bråkdel av vad det hade kostat i annat fall.

Vår ”tuk tuk diver” var överlycklig för han tjänade mer på en vecka än vad han hade gjort på en månad. Med tanke på att han inte pratade engelska så tillhörde det inte vardagen att han körde turister. Vi har brevkontakt med honom än idag och som tur är får han hjälp med att översätta sina brev!

Om ni någon gång hamnar på Sri Lanka och vill ha en upplevelse utöver det vanliga… packa in ert bagage och åk runt i tuk tuk! Förhoppningsvis har ni bättre tur med vädret än vad vi hade. Men trots vårt dåliga väder så minns vi Sri Lanka med glädje och det var ett äventyr och vi lät inte regn eller jordras fördärva vår semester. Nej… vi fick inte foton på soluppgången när vi besteg Adams Peak men vi har foto på dimman och regnet som vi tog på toppen och det är inte helt fel!

Och om ni befinner er i Hikkaduwa, hälsa från oss till någon i lokalbefolkningen… de vet vilka vi är!